Inte många dagar kvar

Det är två dagar kvar till omtentan i mattestat. Ett ämne som jag försöker förstå, liksom de flesta andra som jag har kuggat. För det finns helt enkelt ingen tid att förstå allt. Speciellt inte på två dagar. Även om jag får snilleblixtar ibland och det känns enklare nu än innan de andra två tentor som jag har missat i detta ämne.

Känner mig inte alls seriös med skolan, lite mer samlad och kanske lite smartare, men inte motiverad att ge 100%. Inte riktigt glad längre heller. Hösten är fin men även melankolisk och det smittar av sig. Imorse var det duggregn och himlen var tungt grå och svagt rosa-gul, som en smet som lindade in staden och mig i en sömnig vagga. Det var inte bara jag som var supertrött, de flesta i klassen såg ut att somna när som helst på föreläsningen. Det var nära jag faktiskt gjorde det, nickade till flera gånger.

Det var skönt att inte behöva koncentrera sig mer på skolan och grupparbetet när föreläsningarna var slut - vi kom överens om att alla jobbar på varsitt håll idag. Jepp, så jag kom hem och sov i två timmar. Det var superskönt och bra för plugget, orkade faktiskt ta mig till skolan och sitta där i ett par timmar till. Bra för samvetet om inte annat:-P

Om tre veckor är det ett år till som har gått sedan jag föddes. Jag tycker det låter bra att ha ettårs-kalas om man inte vill fylla år och känna sig äldre. Att det har gått ett år sedan senast kan jag faktiskt leva med. Att det kommer bli tjugofyra om tre veckor är lite svårare att förlika sig med. Ett dygn av ett liv som har varit och nu finns endast i minnen.. Nuet är trots allt endast ett ögonblick, resten är förflutet eller framtiden. Och det känns lättare att leva i framtiden än att försöka fånga nuet, visst är det knas?

Ett år är ändå en bra tidpunkt att fira. Att man fortfarande lever, har vänner, klarar sig själv och ens familj mår bra. Och då har ändå ett helt år gått sen sist. Att uppskatta det är livet...